Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är så tyst och mörkt, så öde. Ändå sitter jag uppe såhär sent kväll efter kväll. Kanske tycker jag om att vara ledsen. Jag tror nästan det, det påminner mig om pappa och jag vill aldrig sluta tänka på honom.

Jag är en känslosam person som gråter för mycket, men det slutar alltid med att jag gråter för hans skull. Kanske för att han var den enda som betydde något, han och morfar. Allt annat jag är ledsen över kanske inte spelar någon roll, jag vill tro det. Att jag kommer komma över allt i livet, för jag vet att jag överlevde deras död, även om jag aldrig kommer komma över det.

Jag vet att jag bara är i en svacka just nu, att det kommer kännas bättre igen innan det bär utför nästa gång. Livet är en berg-och-dalbana och anledningen till att jag är i en dal nu är många. Jag hatar novembermörkret, jag blir galen på att bara gå hemma hela dagarna och inte veta vad jag vill göra med mitt liv, men framför allt att jag nyss fick mitt hjärta krossat av en idiot, idioten jag berättade om igår.

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, eller där jag träffade en kille över internet som jag blev "tillsammans med" och dagarna efter att jag träffat honom för första gången började ragga på en av mina närmsta vänner.

Det här gör klart ondast.

Kanske är det för att jag inte förstår hur det gick till, en dag slutade han bara höra av sig, slutade svara när jag hörde av mig. Han hade verkat lite frånvarande redan innan men det var inget jag tänkte närmare på. Nu har jag inte hört ifrån honom på snart en månad. Och jag har ingen aning om varför, även fast jag bad honom svara på det.

Jag hatar det, att inte veta! Om jag hade vetat hade jag kunnat ta det, nu känner jag mig bara bortglömd. Som om jag aldrig betydde något.

Och nu vill jag gå vidare, jag försöker verkligen. Men ändå kan jag inte sluta tänka på honom. Visst kommer jag komma över honom, det vet jag. Men eftersom jag aldrig fick ett riktigt avslut tror ändå min dumma hjärna att det finns en chans att han kommer höra av sig. Varje gång det plingar till i mobilen och jag får ett sms hoppas jag, och varje gång blir jag besviken.

Jag vill gå vidare nu nu nu. Det är därför jag vill festa mer än normalt just nu. Jag vill träffa nya människor, glömma det gamla och börja det nya. Samtidigt så vet jag att det är bättre att inte gå för fort fram när man inte kommit över någon helt, då kanske man gör saker man ångrar. Inte för att jag gjort något sånt, men jag litar inte på att jag inte kommer göra det. Det är det.

"Du förtjänar bättre" är vad jag vill säga till mig själv med detta inlägg, jag förtjänade faktisk inte det här, jag förtjänade iaf att bli dumpad på ett värdigt sätt. För även om vi aldrig riktigt var tillsammans så gillade jag verkligen denna kille. Vad dum jag var som trodde äldre killar skulle vara mer mogna! Kom ihåg Sara, du förtjänar bättre.

Det det gör alla som tror på andra människor men blir sårade just därför. Fan ta er som sårar. Fan ta honom, även om jag fortfarande tycker om honom, fan ta mig.

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här kan vi kalla honom för A. För vem vet, han kanske redan har hittat hit, till min lilla blogg...

Hur som helst började det förra söndagen tror jag, han ville bli vän med mig på facebook. Sure tänkte jag utan att veta vem det var. Strax efteråt skrev han även till mig där "Hej, känner du igen mig?". När någon skiver så så låter det ju som om man faktiskt känner dom, och jag tyckte det var väldigt pinsamt när jag blev tvungen att skriva att jag inte hade en aning om vem han var. Han fortsatte och tyckte att jag borde känna igen honom, vi hade ju (tydigen) träffats ute på krogen veckan innan när jag var ute med Natta. Pinsamt för mig såklart, som inte alls kunde komma ihåg honom. Men visst tänkte jag, jag pratade faktiskt med endel folk när jag var ute och jag har faktiskt svårt att komma ihåg hur folk ser ut. Så jag la till honom på msn som han bad om.

Men där kom det fram att visst, vi hade varit ute samtidigt, men vi hade inte pratat med varandra alls. Alltså var detta en kille som bara hade SETT mig ute på krogen och därefter bestämt sig för att ta reda på vem jag var, inte konstigt att jag inte kommer ihåg honom då, vem vet om jag ens såg åt hans håll då liksom!

Men visst, jag är inte omöjlig så även om jag inte alls var intresserad av honom på DET sättet och han (ärligt talat) verkade lite konstig (hur hade han ens fått tag på mitt namn och min fb?) så bestämde jag mig för att ge honom en chans.

Vi pratade vid ett par tillfällen på msn. Under den tiden hann han bjuda ut mig på fika för tre dagar, fråga VAR exakt i Våker jag bodde och fråga om mitt nr så vi kunde prata vidare i telefon senare på kvällen, då blockade jag honom. Taskigt kan tyckas, men det är så jobbigt med folk som är så på som han var. Jag blir ju mer rädd än något annat då.

I och med blockningen tyckte jag att det problemet borde vara ur vägen, men icke.. idag fick jag en smileys via sms från okänt nr. När jag kollade upp det visade det sig vara från honom, Mr A. Nästa steg är väl att han står utanför min dörr, usch. Det förvånar mig faktiskt inte om han redan sitter och läser min blogg. Hoppas inte, jag vill inte såra honom heller, han har ju faktiskt inte gjort något.

Inte annat än att bete sig konstigt såklart.

Hur fick han reda på vad jag hette? Och hur i helvete fick han tag på mitt nr? Jag står ju inte ens med på eniro.

Vad tror ni, är det inte lite stalkervarning? Ska nämnas är också att allt detta hänt inom loppet av en vecka. Har jag fått mig en egen liten stalker?

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänker sen att de inte skulle passa.

Det kanske verkar krångligt men det är det inte, jag behöver få börja om. Helst någon helt annan stans. Jag får klaustrofobi av att vara kvar här.

Men vart ska jag åka?

Jag vill flytta och jag vill resa, men vad ska jag börja med? Och hur ska jag någonsin få råd?

Antingen startar jag en ny  blogg eller så börjar jag om på den jag har. Skriver att jag vänder kapitel och gör det. Jag får fundera. Det viktigaste är ju inte att få rätsida på bloggen utan att få rätsida på livet. Det är det jag prioriterar högst just nu. Jag vill ha riktigt jävla kul, ska ha det!

Önska mig lycka till.

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir när det blir kallare. Och så blåste det. Jag trodde nästan jag skulle frysa ihjäl på vägen!

Så imorgon blir det halsduk (sjal snarare) och vantar. Möjligtvis en längre tröja och ett par andra skor. För det är bara att inse att hösten är här på allvar nu. Snart kommer frosten och med det vintern!

Nu låter detta väldigt negativt, men det är det inte. Faktum är att jag längtar lite till vintern. Jag tycker tiden i advent är så mysig. Det är brinnande brasor, levande ljus, lukten av pepparkakor och nejlikor och känslan av att vara inomhus i ett hus omringat av mörker, kyla och snö.

Den känslan har redan infunnit sig hos mig, trots att det bara är september. Men ju längre advent man kommer, desto starkare växer sig känslan. Hoppas verkligen att denna vinter blir lika fin som den förra var!

För övrigt kan jag konstatera att jag är väldigt dålig på att uppdatera min blogg. Men så går det när man försöker få tiden att gå ihop. Det är mycket roligt som håller på att hända, framförallt kanske en. Så ärligt talat har jag inte tid att ha dåligt samvete över mitt dåliga bloggande, i mitt huvud rör sig andra tankar.

Så, jag bloggar när jag får tid. Tills dess, ha det bäst alla ni som fortfarande läser!

Jag fick en impuls att skriva en blogg såhär mitt i natten. Jag tänkte passa på att berätta om min helg.

Helgen börjar på fredagen, det tycker iallafall jag och eftersom jag numer är ledig på fredagar känns det ju ännu mer som helg då. Hela min familj har varit sjuk i veckan och även jag fick vara hemma från jobbet onsdag-torsdag. På fredagen kände jag mig dock nästan frisk så jag passade på att städa huset och färga håret. Blont igen såklart men jag hade utväxt. Så när jag på kvällen gick ut med Natalie kände jag mig extra fin. Det blev en trevlig kväll, trots att vi inte kom in på Harrys som vi hoppats på. Vi träffas ju inte så ofta längre så det var jättekul att bara träffas och prata. Eftersom det var längesen jag var ute var det kul att komma ut och träffa folk med. Träffade på Lisa, Christine och Erik bland annat, men jag visste redan att de skulle vara där.

Efter viss övertalning fick Natta mig att gå med till ett bord med ett par killar. Jag kände egentligen inte alls för det men de visade sig vara treviga att prata med och vi fick kul. Den ena killen bjöd på en flaska vin som vi delade på. Han var trevlig att prata med och jag var trevlig tillbaka men jag hoppas verkligen att han fattade att jag bara var vänskaplig och inget annat.

Hur som helst, dagen efter (i lördags) vaknade jag upp vid halv 2. Och på kvällen åkte jag och Lisa til Christine för filmkväll. Och filmkväll blev det! Vi kollade på 5 filmer, den sista tog slut vid ca 5 på morgonen. Det var jättekul. Och kul med en filmkväll som innehåller mer än två filmer och slutar klockan halv 12, våra filmkvällar brukar vara så klena. Men inte denna gång :)

Idag har jag bara tagit det lugnt, vaknade återigen vid halv 2, så jag har vänt något på dygnet. Imorgon ska jag vara hemma. Plugga lite trafikteori hade jag tänkt. Träffa Erik också förmodligen. Det ska bli kul! Det var längesen det bara var han och jag som umgicks.

Men nu är det hög tid att sova, Godnatt alla som fortfarande är vakna:)

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur jag hittat något dött och halvruttnat på min tomt utan att kunna identifiera vad det var. Kan nu meddela att mysteriet med vilket djur det en gång varit är löst. Det var en hund, eller snarare en tax.

Min grannes tax hade försvunnit för 2-3 veckor sedan. Hunden hade fel på hjärtat och behövde hjärtmedicin dagligen för att överleva, så om den inte ramlade i sjön och drunknade så dog den av en hjärtinfarkt eller liknande.

Det var tre veckor sen som sagt, vilket betyder att hundstackaren legat där ett tag. Det förklarar både stanken och skicket den var i när den hittades. Uppsvullen, äten på och oidentifierbar. Mina grannar hade till och med hunnit skaffa en ny hund på den tiden.

Hur som helst är taxen borta nu, de kom och hämtade den igår och skulle begrava den på sin egen tomt. När jag berättade om det här i mitt förra inlägg skrev jag att jag "inte skulle röra den för alla pengar i världen" och jag tycker synd om dom för att dom tvingades till det. Samtidigt skulle jag absolut inte vilja att mitt eget husdjur skulle behöva ligga och ruttna bort sådär. Så jag hade gjort samma sak själv, men det är ju ändå tråkigt att behöva hitta sin hund i det skicket.

Något djur hade dessutom släpat det upp ändå från sjön (det fanns släpmärken på marken efter det) och det är säkert 20 meter. Dessutom låg inte taxen kvar på samma ställe när de hämtade det som när vi hittade den. Något djur verkar ha haft fullt upp med att skaffa sig ett förråd inför vintern!

Nej usch! Jag är bara glad att det är borta så jag kan slippa tänka på det och behöva oroa mig för att se det igen.

Idag har jag varit sjuk btw. Kämpade verkligen imorse för att finna ork till att åka, men det gick inte. Jag var uppe ett par timmar innan jag gav upp och sov sen till halv 3. Resten av dagen har jag tillbringat i soffan tittandes på tv. Det är en precis lagom sysselsättning när man är sjuk.

Men nu ska jag sluta skriva, det här var meningen att bli ett blogginlägg, inte en bok! Men jag vet, jag har skrivit längre, myckte längre.

Krya på mig och alla andra som är sjuka!

Det äckliga hände när jag och mamma plockade svampen. Mamma hade gått på jakt efter mer svamp i den "skog" vi har som avskiljare mellan vår tomt och grannens när jag plötsligt hör henne skrikandes springa ut på gräsmattan. "Det är något dött där inne" sa hon och såg ut som om hon skulle spy. Jag fick med ens upp massa bilder av mänskliga kroppsdelar och trots att jag egentligen inte ville se vad det var började jag gå in i skogen. Jag är alldeles för nyfiken av mig för att kunna låta en sån sak bero, jag måste se med egna ögon. Mycket riktigt, där inne låg det någonting, vad det var (eller en gång varit) gick inte att avgöra. Det var något ruttet, det både såg man och kände man på lukten, med massa flugor surrandes omkring. Kadavret var en knapp meter långt och ganska tjockt utan (eller med ytterst kort) päls, med brun-grå-röd färg. Trots att jag trodde att jag skulle spy fortsatte jag kolla, vad i helvete var det? Den saknade huvud och hade inga ben. Det såg ut som en huvudlös säl!

Ärligt talat är mysteriet med vad det kan vara fortfarande olöst. Det var för stort för att vara en katt. Kanske att det varit en stor hund eller ett rådjur. Jag vet inte. Och det stör mig! Vad som stör mig ännu mer är vetskapen om att vad-det-än-är så kommer det få ligga där tills naturen själv brutit ner den. För jag skulle inte för alla pengar i världen ta på den!

Nej usch, det var äckligt! Om någon i mitt närområde som läser denna blogg saknar sin hund eller bara är nyfiken på vad allt ståhej rör sig om så är ni välkomna att höra av er, ta en titt själva.

Nu ska jag göra lite nytta framför datorn och sen tänkte jag sova, jobb imorgon.

Godnatt.